Det är många som funderar över hur slutet är, över hur det känns, om man vet av det, om man vakar. Många frågor. Men jag själv tror att vart fall är så individuellt så man kan inte säga SÅ är det. Men framförallt till dig Lisan kanske det ger något.Ingen sov hos mamma under hennes sista natt, vi visste inte att det var så nära, nära har det varit under en längre tid, men hon har ryckt på axlarna och levt vidare. Mammas man var där under lördagskvällen, hon åt jordgubbsoppa på eftermiddagen/kvällen vilken jag tror att hon aldrig förr ätit, så nu hann hon även med det. Allt var lugnt och stilla och han pussade hennes som brukligt i pannan och sa hans vanliga ord till mamma och att de skulle ses imorgon.
Jag ringde till sjukhuset vid 23 tiden eftersom jag hade känslan av att jag ville vara där, ångrade mig eftersom jag sovit där varannan natt och denna natt var detta min tanke. Men har inte umgåtts speciellt mycket med min familj denna sommar och kände samtidigt att vi inte vet hur länge mamma tänkt förvåna oss, så jag valde att stanna hemma. Naturligtvis kan jag ångra detta i efterhand, mycket, men det går inte, gjort är gjort. I efterhand är allt så lätt..när man vet..
Mamma sov lungt och stilla när jag ringde dit så det kändes okey, men känslan var dock inte bra, men gick sedan för att sova. Vår minsta vaknade till vid 03 på natten och jag fick direkt en känsla att jag borde ringa sjukhuset men med ett leende i tanken så kan jag ju ringa ringa hur som, när som, måste ju lita på personalen.
Klockan 07.15 ringer telefonen och jag svarde direkt utan att se vem det var som ringde
"vad har hänt, lever hon?"
-Ja, men...
Åkte direkt! Fort! Oj, oj vet inte om jag någonsin kommer att köra så fort igen till ett sjukhus, eftersom jag hoppas att vi slipper att gå igenom detta för alltid.
När vi kom dit hade mamma precis fått en morfinspruta, hon tittade på oss, men vet inte om hon var kontaktbar,men vi pratade på tills vi hörde att nu.. Man hör detta, det var ingenting speciellt som hände, man bara vet. Vad som slogs ut först för organ har jag ingen aning om, tror bara att allt somnade in. Det var så lungt, inget smärta, ingen oro och nej ingen feber. Inte heller några komplikationer som stötte på, mamma var så trött.
Hon väntade på oss alla, så om det var hennes vilja eller om det råkade bli så vet vi inte, och kommer inte heller att få veta.
Saknaden är stor, otroligt stor. Men saknaden har funnits med ett tag eftersom mamma inte varit min vanliga mamma på ett tag så jag har lärt mig att leva med den, tror jag iallafall.
Oj, oj ,oj
SvaraRaderaJa jag förstår att saknaden är stor. Har ju varit med om denna procedur en gång. Märkligt vad man känner igen sig, precis som du skriver så vet man.
Man vet när det är dax. Och vad otroligt skönt det måste vara att finna en tröst i att hon inte hade ont
Hej,
SvaraRaderaJag beklagar er sorg. Måste kännas så tungt!! Jag har läst en del här på bloggen då och då. Min pappa har likadan sjukdom som din mamma, pappa har också fått hösten -08 metastaser i huvudet. Dessa gick aldrig att operera eftersom de har så många.
Du har hjälpt mig och framförallt din mamma, har visat att vägen inte behöver bli så kompliserad till slutet om man inte "gräver" ner sig själv..
Det låter så skönt, som ett riktit härligt farväl tillsamman, låter så fint.
Kram och tack för ditt stöd!!!
Må din mamma sova gott, så gott!!
/Sanna
Jag känner väl igen känslan du har, man har saknat sin mamma så länge innan att det faktiskt inte blir en så stor chock. Det är nu över tre månader sedan min mamma dog och visst saknar jag henne massor men jag sörjde henne mycket innan hon somnade så det har faktiskt gått riktigt bra. Sänder dig syrkekramar inför begravning mm.
SvaraRaderaMarie (Dotter1)
Saknaden kommer nog alltid att finnas där men man lär sig väl att leva med den. Ibland önskar jag att jag kunde fråga min mamma hur HON kände och upplevde det när hennes mamma (dvs min mormor) hade dött i cancer. Dela erfarenheter liksom, men det är ju lite svårt!
SvaraRaderaNu säger jag till dig som min Samuel sa till mig: var inte ledsen, för nu är hon med er hela tiden och sitter där uppe och skrattar åt era tokigheter.
Våra mammaor har det bra, de finns med oss och de lever vidare genom oss och våra barn. Det som är tufft för oss som är kvar är just saknaden.
Jag förstår att Er sorg och saknad är stor. Att allt praktiskt arbete måste ta tid och kraft.
SvaraRaderaTänker på Er och vad Ni har gått igenom och vad Ni har framför Er.
Kram/Maria
Åhhh vad jag gråter när jag läser ditt inlägg! Jag vill börja med att beklaga er stora förlust! Hittade precis till din blogg! Min mamma har också lungcancer och i förrgår fick hon veta att hon förutom metastaser i levern också hade det i skelettet och idag fick hon besked om att det finns i hjärnan med!!!!!!! Väntat men ändå kan man inte förbereda sig på sånt. Mamma har haft fruktansvärda smärtor ett tag men vi trodde det kanske berodde på att hon även har Fibromyalgi precis som jag. Vi hoppades väl att det skulle vara så för det vore i alla fall bättre än att det var metastaser! Vad för lungcancer hade din mamma? Var hon rökare? Min mamma har småcellig lungcancer och hon är rökare. Det känns så tungt att veta att rökningen kommer att ta henne ifrån oss. Jag mår verkligen skitdåligt just nu och det var skönt att få loss lite tårar redan nu på dagen annars kommer de alltid på natten när jag ska sova. Jag har hög puls och svettas massor, undrar om det kan bero på innre stress?
SvaraRaderaKramar