Nej det låter inte alls dumt att det blir en sorts terapi för dig Helen, jag vet, jag har varit där och detta är också en sorts terapi för mig och ett minne till mina barn av deras underbara mormor som gjort ALLT för dem också även skulle gjort allt om hon fått leva som hon ville.
Beklagar att ni också måste vandra denna resa, den är både lättsam och plågsam, det lilla lilla kan få en betydelse mellan liv och död samtidigt som att man märker att livet hänger på en skör tråd så tar man också vara på de små, små ljusglimtarna. Det blir värdefulla minnen. Håll i dem hårt!
Idag har vi träffat prästen, en ung tjej i....ja..vad ska vi tro? 35 -40 års åldern. Jätte fin och lättsam. Mamma önskade sig en ljus begravning med musik, har försökt knåpa ihop ett program och som det känns just nu börjar jag vara nöjd, återstår att visa det för mammas man och min syster. Hoppas. Märklig känsla att komma på sig när man sitter och samtalar med prästen om hur mamma är, hon ÄR levnadsglad, hon ÄR extremt driftig, kärleksfull..Bla..Bla..
Vaddå ÄR!?
Hon VAR..
Märkligt det där hur man åker upp som en sol och ner som en pannkaka
Vill på denna sida få fram vad jag många gånger tänker och tyckte om min mammas adenocarcionomcancer, småcellig lungcancer som hon fick hösten 2007. Mamma var en OTROLIG kämpe. Mitten av Juli 2009 blev mammas cancer verklighet för oss alla då mamma blev märkbart sämre för att somna in den 16/8-2009 till den vackraste guldängeln någonsin. Självklart skriver jag även lite om vardagslivet och våra underbara barn på 4,5 och 6,5 år.
Jag kan inte tänka mig annat efter att följt din blogg att in mamma kommer nog se till att ni får en ljus och fin begravning på alla sätt och vis!!
SvaraRaderaMin mamma är också dålig lungcancer och du ger så otroligt mycket till mig via din blogg. TACK!!!
Marina
Hej!
SvaraRaderaFår jag fråga en sak? Jag är så rädd för döden själv och min mamma är ju också döende i lungcancer. Jag är så rädd för hur jag kommer att reagera när tiden är inne (den kan komma snart är vi rädda för då de nu hittat metastaser i hjärnan och skelettet) kommer jag att klara av att vara där när hon dör? Jag vill ju inte svika mamma men tänk om jag inte klarar av det! Jag har aldrig sett en död människa, har inte velat göra det men jag antar att jag måste se mamma död. Åh vad jag har gråtit idag! Nu gråter jag igen!
Kramar
Jag känner också igen mig i det du skriver om att inte kunna ringa mamma, jag kan ju det nu. Tyvärr har mamma varit infektionskänslig och jag har tre små barn som dragit hem det ena och det andra under hela våren. Jag har varit jättedålig hela denna veckan när hon varit på sjukhuset och fått alla tråkiga besked och det gör så ont i mig att inte kunna vara där och krama henne. Mamma är så ledsen för att hon inte kommer att få se mina barn växa upp. Speciellt min yngsta och mamma är så nära varandra. Han är 3 år och det har hela tiden varit mormor och han sen han började visa vem han ville till. Det är bara mormor som haft tålamod att prata med honom i telefon sen han var yngre än ett år. Snart kommer dagen då Noah inte längre har sin mormor att prata med...... så tjuter jag som en gris igen!!!!!!!
SvaraRaderaBeklagar NIKKI att du är i samma eländiga situation.. Jag har svarat en del på nya inlägg och har du fler frågor så finns jag även som stödperson på cancerfonden (Carina fd. stumpan) maila mig där så kan jag svara dig mer ingående.
SvaraRaderaKram!!!
Och glöm inte, tänk va mycket du hittills klarat av som anhörig under denna sjukdomstid..Man tror inte det, men det går..