Ta vara på din stund här på jorden, ta vara på det lilla lilla som finns i vardagen. Ta vara på dig själv, på gemenskapen, på varandra.
Glöm inte att göra det du vill, säga vad du tycker.
Det är just detta, tror jag, som en dag kommer att värma varmast i ert hjärta,
att du gjorde vad du önskade.
Det kommer en dag då vi inte kan önska mer,
men den dagen hoppas vi väl alla ska sluta lyckligt.
Så sant... Vet du Carina, det svåraste mot slutet var just att prata med mamma... allt man sa kändes klumpigt och fel... första frågan var i regel: Hej mamma, hur mår du? Jag kan i dag ångra dessa ord så in i h-vete... hur kan man va så dum att fråga hur mår du till någon som har ont överallt, inte kan äta och knappt prata, som skriker så fort de försöker rätta till henne i sängen... hur mår du...
SvaraRaderaMen det var svårt att ha nåt att säga, allt kändes oviktigt.. Men jag såg att hon reagerade då jag hade hälsningar med mej eller berättade små händelser eller vad vi skulle göra osv. Men det kändes fel det oxå... I kväll ska vi ha gäster och äta det och det.. sen ska vi... bla bla.. Och stackars mamma fick ligga där i sin f-baskade sjukhus säng, ha ont och veta att hon skulle dö... Det är fördjävligt... ord... vad säger man...
Läste ditt inlägg hos BC-Svensk.
SvaraRaderaJag förlorade min mamma till cancern samtidigt som jag hann att vinna henne innan hon avled..
Trots att cancern vann så vill jag aldrig vara utan den tid av omedelbar närhet som vi fick och det som vi hann att avsluta innan hon avled..
Jag vill bara säga att mitt i allt kaos så finns en mening även om vi inte ser den medan det pågår.
Sjukdomen är hemsk och gör hemska saker med alla som drabbas, den sjuka/sjuke och alla runt omkring..
Men... kom ihåg, Ni har tiden nu och den är så viktig både för din mamma och för dig och din familj.
Önskar jag kunde förklara närmare men det är så svårt.
Det enda jag kan ge dig just nu är mina ord.
Tänker på Er, trots att jag inte känner Er men jag har varit i din situation.
Lev i nuet och må så gott Ni kan
Kramar /Maria
Hej Mariana,
SvaraRaderaJag förstår att allt man säger känns fel. Men samtidigt kunde ju inte du sluta leva bara för att din mamma var sjuk, jag tror säkert att hon uppskattade att få höra att du levde ditt liv och inte la dig ner och dog för att hon var döende själv. Men visst är det fruktansvärt svårt och man vet inte vad man ska säga, för att det är en omänsklig situation att se nån man älskar tyna bort. Då finns det inga bra eller dåliga ord eller handlingar. Man gör så gott man kan efter sin bästa förmåga och du brydde dig om hur din mamma mådde och hur hon hade det. Och DET är värt allt, så skit samma vad du sa. Du älskar din mamma och det visste hon och det är allt som betyder nåt. Hoppas du ser det här, trots att det är Carinas blogg och inte din. =)
Kram Jess
Hej Carina,
SvaraRaderaTack, vad kul att du gillade båka skorna och gardinerna. IKEA har även vaxdukstyg som dom säljer, dock vet jag inte om dom har det i detta mönster. Men har för mig att jag såg ett par snygga sist jag var där.
Nej jag känner inte Elton eller hans familj, men jag har följt dom i nån månad eller två på nätet nu.
Kram Jess
Hej hej Carina =)
SvaraRaderaJo mamma dog 2005 som sagt.
Vi fick veta den 16dec-04 att hon hade Lymfom,en hyfsat snäll cancer form...trodde vi...
Hon hade då vart sjuk sedan slutet av 90-talet & ingen hittade något fel,dom trodde det var "gallan & allt som hör den till",det trodde hon själv efter min resa med gallan,då den gick sönder på 3 ställen.
Jo åter till mamma då...
SvaraRaderaJo så i januari -05 då mer prover skulle tas nere i Umeå innan behandlingen som skulle bli "hyfsat snäll den med",så fick vi veta att :
"Oj nej hoppsan,det var inte lymfom".
Dock hann hon få behandling mot lymfom.
Hon hade en agresiv cancerform(som jag nu inte minns namnet på ...) som hade spritit sej i hela kroppen i alla körtlar man kan ha.
& behandlingen mot lymfom snabbade på det hela ,så allt fick "näring" av den i stället för tvärtom,så hon blev än mer sjuk.
Dom hittade att Modersvulsten satt i nedre magmunnen & att det som sagt spridits i hela kroppen,lever lunga ,alla körtlar,hon var alldeles knölig hela älskade lilla mamma...
Baki öronen,i & på halsen ,under armarna,ja överallt där d finns körtlar.
Så då i slutet av februari fick vi veta att nu ,var det inte lånt borta för mamma& eftersom den "snälla behandlingen" snabbat på det hela,så visste vi ju att nu fanns ingen återvändo.
Trots pumpar & extra morfin sprutor så hade hon mycket ont,vilket nog var det mest plågsamma för oss alla.
Så en fredag den,4 mars,så hade vi vart på sjukhuset,med mamma(pappa fanns med henne dag ut & dag in&sov alltid hos henne)min faster& hennes man hade kommit från Östersund till Skellefteå för att få vara nära mamma innan det var för sent.
Vi hade med två av barnen & tja,vi var där en hel dag helt enkelt.
Jag kramade mina älskade föräldrar innan vi begav oss hemmav & sa till pappa att ringa om det skulle hända nå mer,för jag ville vara med intill slutet.
Pappa ringde på natten & sa att nu hade läkarn sagt att det "snart var dax".
Vi åkte upp jag ,min faster,min ena bror & hans dotter.
Så vi sov där den natten.
Dagen efter kom min man,våra tre barn,min andra bror,min första brors fru & deras tre andra barn.
Min fasters karl kom med min make & barnen.
Så hela "rövarbandet " var samlat(som MAria Jern kallar oss )
Nåja,hur som så dog hon inte den lördagen & under veckan som gått hade hon träffat de andra barn -barnen som inte kunde komma i helgen ( min andra brors barn)
Mamma utryckte medans hon var "frisk" att hon ville inte dö ensam ,utan hon ville att vi barn skulle va med,om vi ville förståss.
Under helgen fick vi många trevliga stunder,vi grät,vi skrattade,vi ringde folk & ja så där...
På måndagen orkade mamma knappt prata,eller hon sa eg.inget alls,förutom strök på oss då vi kramade på henne,vi turades om att sitta med mamma,även om vi alla var i rummet,så var vi alltid en på vardera sida om mamma & strök på henne & verkligen berättade det hon visserligen visste : Att vi älskade henne över allt annat.
Min syster är CP-skadad & bor i Stockholm så hon var inte med,det hade hon nog inte orkat heller,så de var nog lika bra.
Nåja,mamma stängde sina ögon & drog en djup,djup suck då hon dog,så allt var lungt & stilla kan man säga.
Det hände mycket mycket under helgen,som inte går att berätta här & nu ,men kanske en annan gång.
Men i varje fall,bland det sista som hände var att mamma älskade ljus,alla slags,så vi tände 3 st värme ljus & ställde på ett fat & släckte allt annat ljus.
Så vid halv fyra tiden på tisdag morgon så frågar pappa mej :
"Gumman,ska jag blåsa ut ljusen så vi får sova lite granna??"
Ja gör det sa jag ...
Han blåste ut ett ljus,han blåste ut två & då han blåste ut tredje ,så dog mamma.
Han hann precis ta hennes hand,så såg vi9 & hörde vi den djupaste sucken vi någon sin hört,sen var det över!!
Mycket fin & lärorik helg,dock full av väntan.
Då vi gick runt i korridorerna så konstaterade jag att :
"Vänta på att ngn ska dö är som att vänta på¨att någon föds" & det var så sant så.
Mamma var inte rädd för att dö ,utan önskade bara att få lämna livet när hon ändå var så sjuk,vilket hon var väl värd.
Men eftersom hon inte är rädd & inte vi barn så tror jag det hela blev lite enklare.
Så runt henne då hon dog satt jag ,pappa & mina två äldre bröder.
Dock somnade den ena & hajja ingen ting då ljuset i taket tändes av sköterskan...Men det är oxå en annan storry...
SvaraRaderaSå ja,vad ska jag säga om eran sits...
Jag råder er att verkligen ta ordspråket på allvar..
"Ta dagen som den kommer"& gör det på alla sätt.
Oavsett om hon kommer dö eller om hon klarar detta.
Så kramas så mycket ni bara kan,berätta hur mycket ni älskar henne & GRÅT tillsammans om det behövs.
Vi pratade redan under julen mycket & grät & grät & pratade om framtiden utan mamma ...
Ja vi såg frammåt,eller mamma gjorde.hon kände nog på sej...
För oss var det nog bra att vi fick gråta redan med henne,men det är ju olika för alla.
Vi är ju väldigt öppna i våran familj,sen vill (som mamma sa ) oftast den som är döende prata ,prata& prata ,men att det är anhöriga som är mer rädda för att just prata.
Då vi en kväll satt med tårarna rinnande nerför kinderna,tror det var julaftonen 2004,så frågade jag mamma hur hon såg på detta med pappa,om han så småningom skulle träffa en ny kvinna & så...
"Oja,sa hon ,han ska ju inte behöva leva ensam,så länge den nya kvinnan gillar mina barn-barn,så är jag nöjd.
Sen om ni kommer överens med henne är ju bara ett + i kanten,men viktigast är att hon gillar Mina barn-barn."
Barn-barnen var mammas allt.
Ja,vill du fråga någe mer så är det lungt ,& om du behöver någon att "bolla" med,så kan du få min mail adress,inga problem =)
Många kramar från Norr //Carro
Oj oj...nu blev allt uppdelat på 4 fyra inlägg från mej,skre så vansinnigt mycket...
SvaraRaderaFör att få det rätt så får du börja med det understa...lycka till att läsa alltihopa..Kram C
Opps...jag igen...jag menade ju att du får börja med mitt översta så klart..=)
SvaraRaderaHur har det gått med läkarbesöket?? Tänkvärda ord!!!
SvaraRaderaTack! för att man på minns om att inte ta kommande dagar för givet, utan at försöka leva i nuet!!
/Hendrik
Jag försöker verkligen som många av er säger "leva i nuet". Men såklart är det oundvikligt mellan varven att tänka på vad som komma skall, hur mycket ska mamma orka med, hur länge? Osv..ni känner igen er. Men vardagen måste fungera trots allt elände i värden, trots alla orättvisor.
SvaraRadera