I dag är det en vecka sedan min mamma NJÖT av en god plankstek tillsammans med min storasyster och henns familj. Vår stortjej var också där, allt var som vanligt och ingen visste då hur det skulle vara om en vecka. Pratade nyss med hennes man, natten var lugn, morgonen lugn hon sover..är det på gott eller ont?
Nu på väg till min älskade mmamma..
Vill på denna sida få fram vad jag många gånger tänker och tyckte om min mammas adenocarcionomcancer, småcellig lungcancer som hon fick hösten 2007. Mamma var en OTROLIG kämpe. Mitten av Juli 2009 blev mammas cancer verklighet för oss alla då mamma blev märkbart sämre för att somna in den 16/8-2009 till den vackraste guldängeln någonsin. Självklart skriver jag även lite om vardagslivet och våra underbara barn på 4,5 och 6,5 år.
Jag vet att det är svårt, men plocka nu fram alla de fina bilder du har i ditt hjärta av din mamma så du orkar ta dig igenom detta. Och som alltid: ta inte ut allt i förskott (även om det är svårt att låta bli), detta kan vara en svacka bara, hon kan komma upp på banan igen!
SvaraRaderaKramar
Karin
Som Mariana skriver i ett tidigare inlägg, så tyckte även jag att det var så himla svårt att sitta där vid mammas säng och veta vad man skulle säga och vad man skulle prata om... Och jag hade så enorma skuldkänslor när jag gick därifrån, jag kunde bara resa mig från stolen och gå ut, det kunde inte mamma, hon var bunden vid sängen och behövde hjälp för att ens vända sig i sängen. Hur jäkla orättvist var inte det?
SvaraRaderaTa vara på varandra, jag tänker på er!
Det kan som sagt vara en svacka och det kan vara ett trappsteg ner... vad vet vi arma människor runt ikring... men som sagt.. igen.. ha nu alla goda minnen med dej och försök att göra era dagar till BRA dagar... det finns inget annat att göra än sitt bästa...
SvaraRadera