måndag 23 mars 2009

Tarceva är en molekyl som blockerar ett tillväxtprotein, HER1. Tarceva tränger in i tumörcellen och hämmar proteinets aktivitet. Behandlingen bromsar tumörcellens tillväxt och ökar samtidigt mottagligheten för cellgifter. Tarceva förlänger livet. Efter ett år levde 31 procent av patienterna som behandlades med Tarceva (mot 22 procent i placebogruppen).

3 kommentarer:

  1. Lisan fr c-fondens sida27 mars 2009 00:28

    Hej mammamia<3
    Hur går det för er?
    De tabletterna tror jag de har diskuterat med min mamma,känner igen namnét ialf.
    Fy sat... vilken jobbig tisdagvi hade.
    Först vart de 3:e cyto gr för min mor, därefter samma dag vart det röngen.
    Hon har ju småcellig som sitter i bronkial blabla nått, den som går ut mot vänsta lungan, den högra lungan är fri änså länge från cancer.
    De visade före & efter röntgen bilder, guuud vad första bilden som var obehandlad då, var kolsvart man kunde inte se hjärtat , nu efter bilden så vart tom läkaren väldigt glad över resultaten,bilden visade så gott som bara ljust nu & hjärtat syntes nu, det var lite svart kvar ned till,det har ej spridits vidare det har försvunnit massa celler.
    Klumpen som hon känner av, har vi nu frågat om, han sa att det är bara svullna köttlar i halsen pgav cencern, det kan ge sig med tiden.
    Hon hade 1+ cell ifrån levern,men inget nu, sen röntga hon hjärnan för ca 5 v sen & inget där.
    Guuud man är så jvl rädd hela tiden, man vill bara vakna upp från denna mardröm ju.
    Oj detta blev änna lång komentar sorry:/
    Hoppas allt är bra med er!
    Hörs igen
    Kram Lisan

    SvaraRadera
  2. Kan bara beklaga att din mamma fått denna hemska sjukdom. Tyvärr gick det ju inte att rädda min mamma och det är jättejobbigt att hon är borta, tror inte jag hunnit med att ta in det riktigt än.
    Men min erfarenhet av sjukvården är att den var otroligt bra, bra personal, bra smärtlindring osv. Min mamma led inte när hon väl kom under behandling och det är jätteskönt att veta. Kram

    SvaraRadera
  3. Ja fy den rädsla man lever med när någon har denna hemska sjukdom. Den är en ständig gnagande följeslagare, även de dagar som kan betecknas som "bra" och den tar så mycket kraft. Nu är ju min mamma borta och rädslan med den, men har istället kommit i en bearbetningsfas, antar jag. Hjärnan har äntligen fattat att det är över, att det är lugnt just nu så den kan äntligen börja bearbeta den fasansfulla hösten då allt gick så fort och jag inte riktigt kunde fatta att mamma verkligen skulle dö. Så nu drömmer jag var och varannan natt om det som var, att min mamma är sjuk eller att hon dör. Så var och varannan natt återupplever jag alla fasor och vaknar med en kropp tung av sorg. Men det är väl också något som hör allt detta till, något som måste gås igenom och någon vacker dag kommer man väl ut på andra sidan av detta också.

    Usch vilket sorgesamt inlägg detta blev. Det är i alla fall vår i luften och jag njuter av sol och vårblommor, hoppas att ni också gör det mitt i allt!

    Karin

    SvaraRadera