Vill på denna sida få fram vad jag många gånger tänker och tyckte om min mammas adenocarcionomcancer, småcellig lungcancer som hon fick hösten 2007. Mamma var en OTROLIG kämpe. Mitten av Juli 2009 blev mammas cancer verklighet för oss alla då mamma blev märkbart sämre för att somna in den 16/8-2009 till den vackraste guldängeln någonsin. Självklart skriver jag även lite om vardagslivet och våra underbara barn på 4,5 och 6,5 år.
måndag 2 februari 2009
ovisst
Hur kommer det sig att man börjar acceptera en sådan situation som min mamma befinner sig i? Hur kommer det sig att det ibland låter som att..."äh, inte är detta värre än grannens sjukdom, oj, oj han har faktiskt blivit drabbad av influensan" Och? Vi som anhöriga måste vara så aktiv, alltid ha full koll på allt, hjälpmedel, fonder, koll på vad som kan göras, koll på vad de verkligen gör. Tex. nu när mamma ska trappa ner på sitt kortisonätande..vaddå trappa ner? Hur mycket? När? Hur? Ska vi själv gissa oss till en dos själva? En röntgen ska göras..okey. Men sedan då? Hallå läkare..vad blev svaret? Vi vill veta! Nu! Inte nästa vecka. Just nu mår min mamma rätt okey, men vissa kvällar har hon ont, ont i revbenet, jaha! Vad är det nu då? Skellettet? Ja, tankarna snurrar på.. Men visst, det kan även vara annat..men...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja precis, kommer ihåg när min far var sjuk, på något konstigt sätt så är det att man accepterar det hela. Kanske mest för att orka med. Ibland kändes som att jag pratade om allvarliga saker utan att höja på ögonbrynen inför människor som undrade hur det var. Men sedan kunde jag gråta hejdlöst, hemma, ensammen oftast. Dte var skönt att rensa ur och ladda om batterierna. Har tittat in på din sida någon gång då och då, tänk vad bra för er alla som är mitt inne i detta. Min far dog för 1 år sedan, men då i plötslig hjärtatack!?
SvaraRadera/Lars
Ja så är det tyvärr. Inte nog med att man ska orka med all oro som tar så mycket energi utan man måste ägna så mycket tid och energi åt att jaga reda på information. Så var det för oss också. Det som också var jobbigt var att på sjukhemmet som hon låg på så pratade de en massa om resultaten med min mamma men kontaktade aldrig mig. Min mamma var förvirrad av all oro/ångest och ofta av medicineringen. Hon fick alltid allt om bakfoten och ringde alltid mig i full panik och svamlade en massa osammanhängande saker och var jätterädd. Jag fick alltid ringa/åka dit och fråga sköterskorna om vad de egentligen sagt och sedan ta det mycket tydligt bit för bit med mamma och ägna mycket tid åt att lugna henne. Och jag bönade och bad sköterskorna om att de skulle ringa mig före eller efter att de pratat med mamma så att jag kunde bemöta hennes oro, men de gjorde aldrig det.
SvaraRaderaDet är mycket att bära i den situation du är i. Ta hand om dig och ha det så skönt på er weekendresa, du ska verkligen inte ha dåligt samvete utan bara NJUT för det är du värd!
TACK!!
SvaraRadera