Alltid något :O)
Vill på denna sida få fram vad jag många gånger tänker och tyckte om min mammas adenocarcionomcancer, småcellig lungcancer som hon fick hösten 2007. Mamma var en OTROLIG kämpe. Mitten av Juli 2009 blev mammas cancer verklighet för oss alla då mamma blev märkbart sämre för att somna in den 16/8-2009 till den vackraste guldängeln någonsin. Självklart skriver jag även lite om vardagslivet och våra underbara barn på 4,5 och 6,5 år.
Skönt att hon fick komma hem och att prover mm inte visade något nytt. Visst får man hjärtat i halsgropen när sådant händer. Men man är ju också extra infektionskänslig när man behandlas för cancer. Jag åkte också in med min mamma några gånger i ambulans då hon fick plötsliga febertoppar och skakade okontrollerat.
SvaraRaderaHåller tummarna för att det går över snabbt. Hur mår hon annars? Går det uppåt, neråt eller ligger bara kvar på samma ställe?
Kram
Karin
Mamma ligger på ett "rätt neutralt" plan nu. Varken eller, hon önskar, tror jag iallafall, att vi skulle kunna åka bort, tillsammans. Men gör ingenting åt saken. Så till att börja med är hennes resa in hennes tanke. Mamma mår redan bättre idag, fick två pencilinkurer utskrivna på dunder & brak gryga 800gram styck!? Ja, det är nog egentligen ingenting mot vad hon tidigare fått i sig. det är paus nu från cellgifter, tog sista för 5 veckor sedan och ny röntgen beräknas i början av Mars, lungor, huvud, och övre bukdelar. Mamma har denna vecka börjar äta 1 kortisontablett / dag. Hoppas det nu kan hålla i sig ett litet litet tag till. Och JA! kan inte annat än att hålla med, hjärtat åker minst sagt upp i halsgropen! Men hovkus pockus i dag är febern nere på 37, 2 men hon vilar. Att hon vilar myckat nu också kan just beropå att hon äter så lite av kortisonet, är ju vad att äta betydligt högre doser och det håller såklart "uppåt".Kram tillbaks! /Carina
SvaraRaderaHej.
SvaraRaderaBrukar gå in och läsa din blogg, oj, tänk om jag hade haft den jämte med mig under min mammas sjukdoms tid. Vilken hjälp! Du hjälper nog en del andra i deras tankar & bearbetningar. Min mamma gick bort redab 2005 men finns i minnet var dag.
Anna heter jag.
SvaraRaderalisan fr c-fond forum här igen.
SvaraRaderaGuud va sköönt att det gick bra för din mamma & att hon fick åka hem,& inga konstigheter med prover ,röntgen osv:)
Jag är själv gör orolig att min mamma ska åka på något nu innan tisdag ,då hennes 2:A cytostatika är.
Hon fuskar min mor hehehe,smiter ut i bussar till stan för att shoppa runt lite ändå,fast hon vet risken juee:/
Jag var & hälsade på henne i dag,& nu börjar hennes hår falla av mer & mer,hon har göör tjockt hår så än syns inget kalt än,men det betyder väl att cytostatikan har tagit något tror jag, när det tar så på håret.
Jag tycker som min mor oxå tycker, att det är tråkigt med håret,men vi måste ju tänka på att hon ska bli frisk ist för håret,hmm:/
Hon har fått en otroligt fin peruk, när hon pröva den såg det ut som hennnes egna,fantastiskt att det tillverkas så fina:)
Min mamma har blivit ganska mörk runt ögonen oxå, kan det ha med medecinerna att göra tro?
Idag berättade vi för våra barn om att mormor har cancer & kommer att tappa håret & vi får hoppas att hon klarar av cancern,mm,
De tog det bra men naturligtvis ledsna,oroliga:/
Vår flicka som är 9 år sa:
MEN vår goa mormor?Hon är ju värd guld,juee...
& vår son som är 11 år sa:ahh det fixar mormor vettu hehe:)
De älskar sin mormor...
Håller tummar & tår att din mamma blir av med feber & annat!!!!
& ger er massa goa kramar på er:)
/lisan
Lisan
SvaraRaderaEn sak till som jag tänkte på, detta med håret. När mamma fick sin första cellgiftsbehandling åkte inte ens ett!? hårstå från hennes huvud. När mamma började om med sin behandling under hösten, började hon med en behandlingsort, där allt i stort sett åkte efter första behandlingen, inom en vecka, denna sort fick hon dock avbryta eftersom hon fick en allergisk reaktion på denna, och fick då annat typ av cytostatika och då hade hon rakat av sig allt hår, men under denna behandlingkur börjar hennes hår att växa ut igen.. Och barn, ja de är underbara, de ser det hela på ett helt annat sätt. vi ska nog lyssna på dem lite oftare.., eller? *ler*