Tiden

Oj, vad tiden rusar fram. Nu har tvåringen börjar om på förksolan -hon älskar stället, bara en sak som är fel, lite för korta dagar. Hon vill att mamma ska börja jobba. Den lilla ligger och sussar så jag har passat på att rensa lite i garderoberna, oj vad man sparar. -Fast man köper nytt. Jag är sugen på att göra om lite här hemma, men ibland är vi sugen på att flytta. helst bygga nytt, men det är jätte svårt att få tag på tomter. Tyvärr, nåja tiden får utvisa.. annars är läget under kontroll, alla är friska och på måndag får mamma sin sista cellgiftsbehandling så då ska de sista j-larna bort!!!! Och då ska vi även träffa kuratorn, känns skönt. För mig som anhörig har det varit en väldigt växlande resa hitills, jag kan jämföra den med att åka berg-och-dalbana. Jag har upplevt saknad av MIN mamma, sorg, frustration, ångest osv, men det är även viktigt att poängtera är att VI även upplever många lyckliga stunder och lärt oss att njuta av livet här och nu. Inte vänta och dra ut på allt man vill. De tuffa perioderna har jag lärt mig att jag bara måste igenom - det går inte att komma ifrån. Efter ett tag kommer man upp igen och kan förvånande nog se positivt på saker och ting, skratta och njuta av livet. Mamma tar allt otroligt bra vilket naturligtvis underlättar...som mamma sa igår "vaddå inte är jag väl sjuk, nä nog var det skillnad när jag hade ont i ryggen, då hade jag ont!". Ja livet kan ses på olika sätt..

Kram på er