Som anhörig..

Som anhörig tror jag att det är svårt till en början i alla fall att ta till sig allt kring denna sjukdom. Det är en långvarig sjukdom. Spelar ingen roll – på något sätt.. om man blir opererad eller ej, vilken cancer det är, hur det ser ut.. Vad jag tyckt och tycker hjälpt mig hittills under denna resa är att jag skrivit ”dagbok”. Skrivit upp sådant jag tänkt, tyckt, skrivit hur mamma mått under tiden, vad läkare heter, vad de sagt och hur de bemött min mamma. En viktig insats vi anhöriga kan göra, om vår anhörig vill, är att följa med på de olika sjukhusbesöken. Min mamma har säkert tyckt det varit bra att jag varit med, men även jag själv tycker det har varit super. Också ska vi inte glömma bort att det alltid är bra att vara två när man hör en diagnos, eller vad kommande behandling ska handla om, hur prognosen ser ut och så vidare. Sen kan man diskutera vidare, men kom ihåg att det alltid är det är vår anhörig som bestämmer hur mycket och vad en läkare får säga om sjukdomsbilden. Sen kan det ju vara så också att den anhörige inte vill veta lika mycket som du själv och då är det bara för oss att dra igen blixtlåset. För hur som så är det väl så att en vacker dag ska vi sitta där och diskutera vad som hänt under de gångna åren för självklart ska ju tumörerna bort, eller åtminstone inte göra mer skada. Finns inget annat val! Min mamma är nu rätt trött, såklart har hon även lyckats få en förkylning i kroppen men är betydligt piggare än den föregående helgen då hennes CRP låg kring 250… Till helgen ska vi göra en shopping helg med hotell övernattning, ser fram emot den, mamma och hennes man ska självklart med. Bara nu inte fler blir sjuk. Min tvåring ligger i 40 graders feber. Men det är ju bara onsdag ännu… Har också berättat för min mamma att jag startat upp en blogg som ska handla lite hur jag som anhörog ser på saker och ting, positivt. Mammsen tycker precis som mig att det är så dåligt med information om detta!!