MammaaMiaa

Första advent har passerat och snön lyser vit på marken, underbart att det äntligen blivit lite ljusare. Med grader runt nollsträcken knatade jag och sambon ut och gjort lite skoj i trädgården. Först var tanken en snögubbe, men det blev en snöhäst. Vår två åring hade tidigare under dagen ridit på en liten ponny så tanken var ju att hon bara skulle älska denna häst. Fortsättning blev en snökulle med en rutchkana, naturligtvis måste hon även få en fotölj att vila på...det var ju jätte skoj detta, barn på nytt så leken fortsatte och vipps hade mamman & pappan även trollat fram en stor snögunbbe på gården. Under morgontimmarna gör vi 1 december lite spännnade och vipps.. "men vad har hänt på gården?" Två åringen tittar med stora ögon.. "oj, oj,oj titta en katt!!" "-Näe...de är ju en häst, en sådan som du red på igår" "Nej! det är en katt, mamma en stor katt". Ja,ja hur som var lyckan stor över figurena som kommit in på vår gård oavsett om det var en katt eller häst :O)

Som sagt vardagen måste fortsätta även om tankarna för det mesta är hos denna sjukdom, såg imnte på stödens hemsida att skrivit om en länk jag tittade in på och jag kan bara hålla med, även som anhörig, folk behöver förstå att lungcancer drabbar människor, vanliga människor. Människor som har ett liv, familj, vänner, arbete, hobbies, visioner och drömmar. Först då kan vi få mera förståelse. Med mera föreståelse kommer mer empati och med den mera bidrag, forskning och satsningar. Artiklen är inte nypublicerad men den är ändå aktuell. Det är en riktig kämpe som ligger bakom denna.
http://sydsvenskan.se/inpalivet/article294871.ece