Saknad

Åter i norra delen av vårt land. Tack och lov är fortfarande värmen kvar, nu är klockan strax 22.00 och termometern står kvar på dryga 24 grader. Underbart! Hoppas detta väder får fortsätta länge länge till.

För ett år sedan var vi under eftermiddagen på loppmarknad, sambon lagade god middag, jag var trött, spänd, hade ångest. Ville inte vara hemma, ville inte åka hemifrån. Det fanns många många känslor med i bilden.

Mamma var dålig. -Mycket.

Ringde sjukhuset på kvällen som sa att hon sov bra, ringde sista gången vid 24 tiden på natten när vi satt ute på inglasningen. Jag fällde tårar. Jag ville åka till min mamma men jag hade druckit en kall cider till maten, det var gott, men... Jag saknade, jag längtade, tankarna snurrade Ville vara hemma med mina barn, i mitt hem, men ville vara intill min mamma. Jag sov där varannan natt men denna natt fanns ingen där. Ingen!

Men sköterskans ord värmde än en gång vilken gjorde att jag kunde känna mig lugn -för ett ögonblick. Tills telefonen ringde.

Telefonen ringde klockan halv fem på morgonen. Jag skrek FAN! flög upp ur sängen, svarade lever mamma?". Vilken känsla! Önskar att ingen borde få uppleva detta.

Jag visste! Har aldrig någondin ringt min syster så fort, aldrig klätt på mig så fort, aldrig aldrig kört så fort.

Mamma levde! En rusande känsla, en sista vacker stund som vi fick tillsammans, fan! vad jag saknar henne! Jag tror aldrig att jag kommer att förlåta mig själv att jag inte sov där med henne, jag kanske hade märkt, jag hade kanske hade kunnat badda hennes fina panna lite tidigare men hur som så väntade mamma och hon gav sin cancer en stor fajt. Mamma vann till slut över denna jävla sjukdom, han var världens bästa kämpe. Världens bästa mamma. Kommer aldrig, tror jag, kunna finnas någon som någonsin kommer så nära mig p samma sätt som min mamma och jag gjort med varandra.

Mamma jag älskar dig nu och för alltid. Du är bäst! Jag fick möjlighet att säga dessa ord denna söndagsmorgon för ett år sedan och det är jag så tacksam över.