Vill på denna sida få fram vad jag många gånger tänker och tyckte om min mammas adenocarcionomcancer, småcellig lungcancer som hon fick hösten 2007. Mamma var en OTROLIG kämpe. Mitten av Juli 2009 blev mammas cancer verklighet för oss alla då mamma blev märkbart sämre för att somna in den 16/8-2009 till den vackraste guldängeln någonsin.
Självklart skriver jag även lite om vardagslivet och våra underbara barn på 4,5 och 6,5 år.
torsdag 12 november 2009
Ensammen
Tystaden kan vara rätt skön ibland, om det är rätt tystnad..
Nu sover barnen gott, de är så otroligt vackra, inte bara när de sover.. Mina små underverk! Barnens pappa åker titt som tätt på lite resor hit och dit, idag och imorgon är han i Göteborg, såklart saknar man, samtidigt som det är ganska skönt. skönt att sakna och skönt att vara ensammen. Älskar dig vännen!
Dagarna med två småtroll, med bara 1,9 emellan är så klart intensiva mellan varven. Men även helt underbara, ikväll när emelie skulle sova sprang hon och ropade genom balkongdörren..
"gooood naaaatt mooormoooorrrrr!
Sedan när hon kröp ner i sängen sa hon "mamma, jag vet att mormor ser mig men hon ska veta att hon är svår att hitta"..
Ja, hennes tankar är helt underbara, men saknar -det gör hon. Det påvisar hon rätt ofta, vår lilla saknar på sitt lilla vis och hoppar jämfota och börjar dansa så fort hon ser en bild på "momma".
Hej Carina ! Jag har tyvärr inte läst din blogg på ganska länge så jag läste igenom den ordentligt idag. Läste om din mammas sista kamp, hennes bortgång och den fina begravningen. Jag får beklaga sorgen så mycket ! Även om det var väntat så är man aldrig beredd på det. Det är nästan 1 år nu sedan min pappa försvann i levercancer. Sorgen och saknaden blir knappast mindre men man hanterar den ändå på ett annat sätt nu än vad man gjorde alldeles efter hans bortgång. Saknaden och sorgen kommer alltid finnas men livet går vidare även om man inte tror det vissa dagar. Din mammas sista tid var väldigt lik min fars. Den perioden är ju nästan den mest plågsamma både för den sjuke men även för oss anhöriga. Min fars död har även gjort att jag blivit rädd för att gå till sjukhuset tyvärr. Var inte det tidigare men nu är jag livrädd att dom ska hitta något obotligt skit även om jag vet att jag inte har förutsättningar för att få den hemska sjukdom som pappa fick. Har nog även blivit "inbillningssjuk" då jag tror i tid och otid när jag inte känner mig helt 100% att nu har även jag något svårt skit i kroppen. Det är nog tyvärr "biverkningar" av det jag har varit med om som nära anhörig vid en så svår sjukdom. Jag har funderat på att anmäla mig som stdperson på cancerfondens hemsida men jag känner att jag har inte orkat med det än. Men jag ser ju att det tyvärr är fler i denna hemska livssituation och ingen utomstående kan förklara hur det känns på ett tillfredsställande sätt om man inte varit med om det själv vilket den stora majoriteten trots allt inte har och förhoppningsvis heller aldrig får. Jag får än en gång beklaga sorgen efter din älskade mamma och önskar dig och din familj fridshälsningar och lycka i framtiden. Det får ni även om jag vet att vissa dagar tror man verkligen inte det. Kramar till er alla // Rickard Nyberg.
Tack Rickard! Ja jag är samtalsvän, men det är ett sätt för mig att bearbeta mammas dos. Jag har inte skräck för obotliga sjukdommar, men skulle jag få det kan jag inte svara för hur jag skulle göra..Tänker på cellgifter, strålningar..osv. Mamma kämpade så otroligt mycket!! Och vad hände...allt rann ut i sanden ialafall.. Ja du, svårt detta.. Och precis som du skriver så kommer saknaden alltid att vara där, man lär sig leva med saknaden men det är många, många, många gånger som jag känner hur skört det är där emellan, emllan sorg, saknad och ibland..bara över VARFÖR ÄR MAMMA DÖD? BORTA? MIN!?
Kram på dig och jätte trevligt med ett sådant långt inlägg!
Anna, tack, ja jag hoppas att mamma vet av oss på något sätt, men hur ska man få veta det? Kommer man någonsin på veta..?
Hej Carina !
SvaraRaderaJag har tyvärr inte läst din blogg på ganska länge så jag läste igenom den ordentligt idag.
Läste om din mammas sista kamp, hennes bortgång och den fina begravningen. Jag får beklaga sorgen så mycket ! Även om det var väntat så är man aldrig beredd på det.
Det är nästan 1 år nu sedan min pappa försvann i levercancer. Sorgen och saknaden blir knappast mindre men man hanterar den ändå på ett annat sätt nu än vad man gjorde alldeles efter hans bortgång. Saknaden och sorgen kommer alltid finnas men livet går vidare även om man inte tror det vissa dagar.
Din mammas sista tid var väldigt lik min fars. Den perioden är ju nästan den mest plågsamma både för den sjuke men även för oss anhöriga.
Min fars död har även gjort att jag blivit rädd för att gå till sjukhuset tyvärr. Var inte det tidigare men nu är jag livrädd att dom ska hitta något obotligt skit även om jag vet att jag inte har förutsättningar för att få den hemska sjukdom som pappa fick. Har nog även blivit "inbillningssjuk" då jag tror i tid och otid när jag inte känner mig helt 100% att nu har även jag något svårt skit i kroppen. Det är nog tyvärr "biverkningar" av det jag har varit med om som nära anhörig vid en så svår sjukdom.
Jag har funderat på att anmäla mig som stdperson på cancerfondens hemsida men jag känner att jag har inte orkat med det än. Men jag ser ju att det tyvärr är fler i denna hemska livssituation och ingen utomstående kan förklara hur det känns på ett tillfredsställande sätt om man inte varit med om det själv vilket den stora majoriteten trots allt inte har och förhoppningsvis heller aldrig får.
Jag får än en gång beklaga sorgen efter din älskade mamma och önskar dig och din familj fridshälsningar och lycka i framtiden. Det får ni även om jag vet att vissa dagar tror man verkligen inte det.
Kramar till er alla // Rickard Nyberg.
Ja, jag är också säker på att din mamma följer med er, både på det ena och det andra sättet. Vacker låt.
SvaraRaderaTack Rickard! Ja jag är samtalsvän, men det är ett sätt för mig att bearbeta mammas dos. Jag har inte skräck för obotliga sjukdommar, men skulle jag få det kan jag inte svara för hur jag skulle göra..Tänker på cellgifter, strålningar..osv. Mamma kämpade så otroligt mycket!! Och vad hände...allt rann ut i sanden ialafall.. Ja du, svårt detta.. Och precis som du skriver så kommer saknaden alltid att vara där, man lär sig leva med saknaden men det är många, många, många gånger som jag känner hur skört det är där emellan, emllan sorg, saknad och ibland..bara över VARFÖR ÄR MAMMA DÖD? BORTA? MIN!?
SvaraRaderaKram på dig och jätte trevligt med ett sådant långt inlägg!
Anna, tack, ja jag hoppas att mamma vet av oss på något sätt, men hur ska man få veta det? Kommer man någonsin på veta..?
Jag vet inte -ännu. Men jag saknar henne
Såklart..bearbeta min mammas död, inte dos..
SvaraRadera