Tack alla ni

Tack alla ni för underbara frågor. Inga frågor är dåliga frågor, inga frågor är fel frågor och man kan som sjuk eller anhörig inte ställa för många frågor.

Slutet av Maj blev min mamma dålig och en röntgen gjordes där hennes läkare konstaterade att det egentligen var omöjligt för mamma att stå på benen och rensa blommorna i rabatterna som hon gjorde. Det var fullt. Huvudet var absolut full av tumörer. Det var svårt att ta in eftersom mamma var så pigg så vi bad om att få titta på röntgen bilderna.

Röntgen bilder är inte alltid lätt att tyda men även vi förstod "shit" detta är fullt, mammas läkare förberedde oss på att mamma när som kunde få en blödning, ett epilepsianfall, en bristning vad som.. Det han kunde erbjuda var att stråla ytterligare en gång. Mamma sa som vanligt "jag gör det ni tycker jag ska göra, ni vet bättre än oss".

Mamma valde att strålas ytterligare en gång, det kunde medföra en risk. En rätt stor risk att det kunde bli en strålningsskada i hjärnan eftersom mamma hade precision strålas ett år tidigare, och det kan alltid medföra risker att stråla på ett och samma ställe.

Men mamma vill ge cancern en ny omgång. Efter mammas strålning midsommar 2009 märktes det att hon var trött, slut, men att strålas ytterligare en gång tar på krafterna och vi skyllde mer eller mindre på detta.. I efterhand kan vi tänka att mamma kanske fick en liten liten hjärnskada, det vet vi inte, men mamma kändes inte som mamma längre MEN läkaren i Umeå hade även svarat henne rakt ut enligt hennes önskan, att veta hur länge hon hade kvar.. MAX.6 månader..

När jag fick höra detta blev jag fly f-bannad! och mailade hennes läkare i Umeå eftersom jag inte tycker att man någonsin kan säga HUR länge en människa kan ha kvar. INGEN vet när vårt liv tar slut. INGEN! Hennes läkare ringde faktiskt upp samma dag och berättade att Umeå läkaren hade ringt och att han fått mitt meddelande och sa det kanske var fel, men, men..jag vet inte..i efterhand så ville mamma veta. Hennes läkare sa "försök iallafall få denna sommar så bra ni kan, det kan jag tänka mig, att det iallafall är hennes sista sommar.." Hårda ord att höra men ännu hårdare och svårare att förstå, att inse detta faktum.

I samma stund började mamma planera vem hon ville skulle komma på hennes begravning, vart vi kunde vara osv.. Hon tappade vid denna tidpunkt även gnistan. Hon var trött. Och mitten av Juli, fyra veckor efter hemkomst åkte mamma in på sjukhuset eftersom hon hade lite extra svårt att andas. Mitten av den veckan slutade mamma att äta och då trodde jag själv att hennes sista dagar var kommen. Men så under Lördagen frågade jag henne i vanlig ordning om hon ville ha lite mat "det är klart jag vill!!

Snacka om förvånad.. Hon fick åka hem, med diverse fixade hjälpmedel. Mamma gick inte upp själv de fyra sista veckorna, fick hjälp med i stort sett allt, så det är klart att vi anande mer för var dag som gick.

Sista veckan pratade hon inte speciellt mycket med oss, hon tittade, och idiot förklarade situationen med blicken mellan varven.. Jag förstog henne, älskade mamma!! Hon ville inte vara sådan som hon blev!! Svårt att direkt förklara hur vi visste att det var slutet, det visste vi nog inte, vi visste att det närmade sig. Men hon har gjort sådana otroliga överraskningar under dessa år så att läkarna tom. stått och gnuggat sina på hjärnceller Så egentligen visste vi nog inte att det var dax DÅ. Hon åt sista kvälen, alt var som de tidigare kvällarna..Vi tänkte lika väl att hon kunde ligga som hon låg länge, länge, länge men det var ingenting vi hade önskat henne..och man får inte vara allt för ego när ens kära kära håller på att tappa bort sig själv, visst skalet var där, det var min mamma, absolut.

Men inte den mamma som min mamma ville vara för oss..