Mötet men de små blev ingenting annat än positivt!! Mamma tittade med stora ögon efter vart de gick hit och dit. Hon drack 2 mindre muggar med vatten, lite näringsdryck och en mugg med kräm, inte illa!!
Sedan när det var dax att tvätta sig lite inför kvällen säger vår underbara 3-åring
"mamma du kan gå nu!"
Ja, svarar jag..vi ska strax åka hem...
"nej, inte vi, du kan, jag kan sköta momma nu.."
Jaha, du är duktig på att hjälpa till..
"Nej, du kan gå jag måste mata henne och sköta henne själv"..
Nja...undra hur det sett ut...men tanker är god, hon var även och hämtade ett äpple till henne om hon skulle bli hungrig när vi gick och frågade även artit om mormor skulle följa ner till "båten" (lek) för att leka lite..."mamma man kan rulla sängen, det har hjul".
Ja mitt ialla måsten så känns det skönt att småtrollen finns, älskar dem och min sambo över allt annat. Man ser livet ur ett annat perspektiv när man är med om något som detta.
Tanken är den att jag ska börja ett nyt jobb i slutet av denna månad men min rektor har "beordrat" mig att inte tänka på jobbet, utan att höra av mig om och när jag börjar jobba, har inte träffat henne ännu så det känns ju såklart inte super att börja ett nytt jobb på detta sätt, men känns ändå skönt att hon säger vad hon sagt eftersom hon varit med liknande sak själv..
Nu är mammas man på sjukhuset, jag har lämnat vår 1 åring en timme på förskola, antar att det går bra. Ingen har ringt ännu iallafall.. Så hon leker nog glatt.
Vill på denna sida få fram vad jag många gånger tänker och tyckte om min mammas adenocarcionomcancer, småcellig lungcancer som hon fick hösten 2007. Mamma var en OTROLIG kämpe. Mitten av Juli 2009 blev mammas cancer verklighet för oss alla då mamma blev märkbart sämre för att somna in den 16/8-2009 till den vackraste guldängeln någonsin. Självklart skriver jag även lite om vardagslivet och våra underbara barn på 4,5 och 6,5 år.
Din mamma må vara en kämpe Carina, men äpplet faller inte långt från trädet.
SvaraRaderaHur är du inte själv? Ställer upp på allt och alla till tusen procent!
Din mamma lever vidare i dig, sådana kämpar! Tänk om alla männsikor kunde tänka som er, inte kasta bort livet på en massa klagan hit och dit!
Hoppas din mamma mår väl och att du mellan varven försöker ta hand om dig själv, men som du sagt gråt vidare när gråten kommer låt den inte hejda dig. Låt känslorna komma och gå, ta vara på de små ljusglimtar som tittar upp melan varen och försök håla fast vid dem.
Din vän!/A
Ps. Visst var jag riktigt duktig nu som klarade av et inlägg..teknikens värd är inte altid densamma som min.
Kram!