Ja, på något märkligt sätt fortsätter dagarna gå, klockan fortsätter att ticka på oavsett vad som händer. Tiden tar inte hänsyn till vad som händer ock sker.
Saknaden är enorm, och lär så förbli resten av mitt liv. Jag är glad över att jag och mamma hade en nära relation, det känns bra att jag känner vad jag velat sagt till henne, även om jag såklart velat fortsätta säga saker till henne i minst 20 år till, men..
Livet är inte rättvist, eller? Jag vet inte, svår fråga..vill såklart inte att någon ska drabbas av detta fruktansvärda öde, men..varför? Varför min underbara mamma? Varför din? Varför någon?
Vill på denna sida få fram vad jag många gånger tänker och tyckte om min mammas adenocarcionomcancer, småcellig lungcancer som hon fick hösten 2007. Mamma var en OTROLIG kämpe. Mitten av Juli 2009 blev mammas cancer verklighet för oss alla då mamma blev märkbart sämre för att somna in den 16/8-2009 till den vackraste guldängeln någonsin. Självklart skriver jag även lite om vardagslivet och våra underbara barn på 4,5 och 6,5 år.
Ja det är märkligt som du skriver, att tiden fortsäter oavsett vad som händer i världen.Tiden kommer aldrig att stå still, kram på er!
SvaraRadera/Anna
Jag känner såå med dig & jag är snart i samma sorg som du, det är nog inte många dagar till som min mor lever:/
SvaraRaderaSTORT TACK<3 ändå till dig att du orkade ge mig ditt stöd & ett fint inlägg som verkligen har hjälp mig i denna svåra tid nu.
Jag skriver till dig igen & följer dig i din blog<3
Ha det så gott du kan vännen!
Kram till dig & de dina<3
/Lisan
Ja man tycker själv att när man är mitt uppe i en livskris att världen borde stanna för alla, eftersom den gjort det för en själv. Men den gör ju inte det. Och tiden läker inte alla sår, men den kan göra dom mindre ömma.
SvaraRaderaTänker på dig Carina och hoppas att du kan finna glädje och tröst av de dina mitt i allt det jobbiga.
Var rädd om dig!
Kramar Jess
Ja du Carina så var då vår resa slut... då är vi här, där vi inte ville vara både du och jag.. sköt nu om dej och din familj. Tack för den här tiden som faktiskt blev till år, Du vet vad du betytt för mej, även om vi inte känner varann... så gör vi det =) tack för all sorg, glädje och hopplösa funderingar vi delat.. jag har varit här och läst allt.. liksom du var där och läste allt mitt... mamma har nu varit borta i fem hela månader och fan, jävla skit vad jag saknar henne.. det gör så förbaskat ont... jag tittar till dej lite då och då här på bloggen, (fast det blir nog lite mer sällan nu, jag måste försöka kliva upp ur den här cancerdvalan och hitta ut ordentligt igen) skriver in min adress igen så du vet var du har mej om det är något =)... // Många varma kramar.. //Mariana
SvaraRaderaKram
SvaraRadera// Carola
jag sitter och läser din blogg och mina tårar bara sprutar *snyft* jag vet inte vad som är värst men hon får ju iallafall vila nu och det är henne väl unt så länge som hon har kämpat stackars Birgitta.
SvaraRaderaDet är tur att du har dina små att fokusera på så livet känns lite lättare att leva men usch vilken stor sorg att tappa sin mamma jag fattar inte hur jag ska klara det den dag det blir så även för mig.
jag måste bara skriva en lten rolig händelse som har med sorg att göra...då vi tog bort våran katt Ellen 16 år det var det förra våren så jag var tvungen att lägga henne i frysen och när då begravningen skulle äga rum bakom bagarstugan så ville Hugo se henne och jag visade henne för honom och han ville även känna på henne och det han gjorde och då utbrister han "F*n vad kall hon var" vilket gör att jag och Simon brister ut i skratt så det vart en sorglig emn trevlig begravning för oss även om hon nu var ett husdjur.
Tack för alla era kommentarer och kramar!!
SvaraRadera