måndag 27 juli 2009

TACK!

Läste upp era gratulationsinlägg ikväll framför mamma, hon har datorn intill där hon sover och harklade fram ett tack..och inte minst somnade med ett leende.

Läget är stabilt och vi har bestämt oss att åka iväg några dagar under veckan för att få rå om varandra lite, min moster och mammas bästa vänínna ska ha ett extra tack till att de knuffar iväg oss, det finns inte mycket vi kan göra. Jag vill att min mamma ska leva i evighet men vad jag än tycker och många med mig så vet vi att min och deras önskning inte kommer att gå i uppfyllese.

Det är hårt, det är så jävla orättvist varför min mamma?? Varför överhuvudtaget någon, min moster grät igår en skvätt, precis som vi andra, vissa stunder känns stabila andra känns bara kaos. Det som känns orättvist som min moster sa att min mamma är ALLTID den som haft hand om deras föräldrar och syskon, de var 8 stycken!! Hon har kämpan i vått och torrt. Hon har haft kvar hemgården och ALLTID jobbat, fixat, renoverat, allt har alltid vart 110%, bjuda på middag..vaddå en rätt, nej, nej här har det varit 3- 4 stycken. Opererad här och där och trots detta stått på benen efter ett par dagar för hon måste ju fixa det..och det..Har skjutsat mig och min kompisar när jag var yngre, alltid ställt upp och alltid sagt vad hon tyckt och tänkt. Alltid, alltid funnits till hands!!!
Det är mamma!

Mamma som äntligen skulle få börja bara vara, leva i ett mindre hus, göra vad dagen blir. Leva och njuta, Hon såg/ser fram emot att vår "stortjej" skulle komma och cykla hem till dem, tack och lov gjorde hon det här om veckan.

HUR SOM!!
Hennes födelsedag blev bra, hon kom upp till fikat under eftermiddagen och sist men inte minst hon kom upp till middagen. Hon fick NJUTA av oxfilé och en hemmagjord god gratäng som min syster gjort och mängder med övriga tillbehör för att inte glömma att mamma ville ha vin till, även om det inte var det bästa hon smakat på länge..men känslan att ha det intill tallriken var nog det bästa och fullkomligt skita i vad näringsdrycker heter och ser ut.

Kram på er och vi höres på några dagar!

4 kommentarer:

  1. Vad härligt att höra att din mamma och ni hade en bra dag. =) Det är allt som räknas. Passa på att njuta av er lilla tripp nu. Verkligheten väntar där hemma ändå, så ger er själva, om möjligt, stunder av glömska.
    Sköt om er!
    Kram Jess

    SvaraRadera
  2. lisan fr c-fondens forum27 juli 2009 kl. 23:21

    Hej Lisan fr c.fond, det var ett tag sen
    Säger som tidigare komentar härligt att din mamma hade en bra f-dag.
    Nu är det min mammas tur att fylla år nästa vecka då blir hon 67 år gammal.
    I kvälll var det första gången hon var förvirrad trots att hon nyligen gjort undersökning fall cancern har spridit sig fr lungan till lever buk & bröstkorg & hjärna bara för ca2 v sen & det vart inget då,Hon ska göra några strål beh för att förebygga att cancern inte ska sprida sig mm. Mor trodde att hon vart förvirrad av att hon sov så hårt & drömde, hon trodde typ att jag bode hemma fortfarande & att min pappa levde som vart död sen ca 12 år tillbaka:/
    ja saker & ting kan vända fort trots allt, man varken vänjer sig eller är beredd på nya saker som kommer med sjukdommen hmm:(
    Ja jag hoppas vi får ha våra mammor massa ¨år till vännen!!

    Det bidde långt igen, men följer dig & din blogg & önskar en fortsatt skön sommar trots all regn hmm;/

    Kram fr Lisan

    SvaraRadera
  3. Jag lider med er!!
    Jag ville bara säga att det är tårögd jag sitter framför datorn och läser din blogg varje dag då det inkommit nåt nytt...jag tänker bara det kunde ha varit min mamma istället =( man vill inte att det ska behöva vara nåns varken mamma eller pappa som lider och mår dåligt,sjukvården ska fixa dom är sakerna men...
    Jag hoppas ni njuter på eran resa och laddar om batterierna det kan alla behöva ibland och jag hoppas att du hälsar din mamma från hela våran familj när du åker till henne nästa gång.
    Kom ihåg att vi alla tänker på er =)

    SvaraRadera
  4. Ja vi har njutit!! Men ibland kommer den märkliga känslan.."hur jag kan sitta i allt det här goá medan hon bara ligger där -om inte någon hjäler henne för att stiga upp. Dubbla känslor och tankar i stort sett hela tiden..

    Och välkommen "Renen". Det är just det som jag och mamma pratade om när jag började skriva här, "att nå ut med informationen, att vem som helst kan få denna sjukdom, du, jag, våra nära och kära, vår egen familj." Den är så lömsk, så lömsk..

    Alla kan få cancer. Så lev och gör det man vill och skjut inte upp något du vill göra, det kan komma en dag när det är försent.

    SvaraRadera