I övrigt går det uppåt och neråt, ena dagen hit och andra dagen dit, precis som sjukdommen lever vi anhöriga också på sidan av. I dag under eftermiddagen tog vi oss i kragen och åkte iväg för att bada. Det är så fruktansvärt lätt att känna att man gör alldeles för lite trots att man försöker göra allt som står i ens makt. Man slits emellen sin egen familj och mammas sjukdom, vill inte lämne henne samtidigt som jag vet att hon vill att vi ska ta vara på underbra dagar.. Jätte svårt. Hur som, vi tog oss iväg och det blev jätte trevligt, inte mist eftersom vi träffade en vän till mig som varit med om liknande sak med båda sina föräldrar. Jag vet att hon finns när som för mig, tack vännen!
Tack också för alla stöttade inlägg och välkommen till er nya som skrivit in en liten trudilutt, jätte kul.
TACK!
Höres!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar