Brev

Många har hört av sig och vill veta hur jag uttryckte mig i brevet, här kommer ett litet inlägg från brevet som inte var fullt en A4:a sida.

Min mamma har under föregående vecka behandlas hos er, X. Hennes diagnos ser inte ut att vara den bästa vilket den heller inte varit sedan hon fick denna.

Mamma vill veta, mamma vill ha kontroll, visst. Mamma har varit "uträknad" gång efter gång men tagit sig tillbaks och har fortfarande inte behövs ta en värktablett under resans gång, vilket är underbart[.....]Självklart, min mamma undrade och fick ytterligare en gång ett slag i ansiktet "max ett halv år kvar".
Hur kan ni i er situation sitta och berätta detta för era patiener? Det är så skrämmande, att ni vill, önskar? eller vad? Ta bort deras och vårt sista lilla lilla hopp dessa sjuka har, min mamma har kanske precis börjat tro att hon överhuvudtaget har denna sjukdom. Hon har aldrig kännt sig sjuk, hon påstår gång efter gång att hennes ryggproblem, med hennes diskbrock var tusen gånger värre.

Jag tycker det är så dåligt (ursäkta) att ni kan sitta och berätta detta, ett halvt år kvar, kanske mer , kanske mindre, när vi hoppas på underverk vilken dag som helst även om vi självklart förstår vad hennes sjukdom innebär. Det går aldrig att säga hur länge det är kvar - det enda man kan vara säker på är att ni inte kan pricka rätt. Det jag känner i de lägena är att de påverkar patientens mentala inställning och att det finns risk att de tappar den lilla gnista våra anhöriga har och att det går fortare bara av den orsaken eftersom de tappar sitt "jädrar annama". Jag önskar att ni tänker efter vad det kan bli för konsekvenser om man säger så vad har ni eller vi att vinna på det?? [.....]

Nu hoppas vi på det bästa och till att börja med hoppas vi att hon får uppleva ytterligare en underbar sommar utan att tänka på att hon snart ska dö, för att läkarna "lovat" henne det, eller ska jag skriva..eftersom statestiken visar på det?
Nej bort med det och kämpa vidare, ingen vet när vi alla ska dö.

Mvh