lördag 11 april 2009

Som anhörig

Som anhörig tror jag att det är svårt till en början i alla fall att ta till sig allt kring denna sjukdom. Det är en långvarig sjukdom. Spelar ingen roll – på något sätt.. om man blir opererad eller ej, vilken cancer det är, hur det ser ut.. Vad jag tyckt och tycker hjälpt mig hittills under denna resa är att jag skrivit ”dagbok” som senare blivit en blogg, mest för att det ska finnas kvar, att mina barn får möjlighet att känna sin mormor. Jag har skrivit sådant jag tänkt, tyckt, skrivit hur mamma mått under tiden, vad läkare heter, vad de sagt och hur de bemött min mamma. En viktig insats vi anhöriga kan göra, om vår anhörig vill, är att följa med på de olika sjukhusbesöken. Min mamma har tyckt det varit bra att jag, hennes man, elelr min syster varit med, men även jag själv tycker det har varit super. Tack och lov att jag varit arnledig även om det ibland inneburit lite väl mycket pusslande. Vi ska inte heller glömma bort att det alltid är bra att vara två när man hör en diagnos, eller vad kommande behandling ska handla om, hur prognosen ser ut och så vidare. Sen kan man diskutera vidare, men kom ihåg att det alltid är den anhörige som bestämmer hur mycket och vad en läkare får säga om deras sjukdomsbilden. Sen kan det även vara så att den anhörige inte vill veta lika mycket som du själv och då är det bara för oss att dra igen blixtlåset. Prata med läkaren/syster själv. om man känner för att prata, prata, prata, så finns ju även kurator kopplat till våra anhöriga. För hur som så är det väl så att jag hoppas att vi sitter där en vacker dag och diskutera vad som hänt under de gångna åren för självklart ska dessa metastaser bort, eller åtminstone inte göra mer skada. Finns inget annat val! Min mamma mår nu bra, igen. I förrgår kom hon hem från sjukhuset, igår eftermiddag hade hon ordnat jätte fint hemma. Läkaren som pratade med min mamma och min syster sa i torsdags att det är otroligt att förstå att hon är så pass sjuk som hon är. Hon har så otroligt stora svullnader att tom. läkarna är lite förbryllade, ja då är det väl inte konstigt att inte vi heller, eller inte ens mamma snart tror att hon faktiskt har denna sjukdom...
Tack mammsen för en jätte,jätte god påskmiddag!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar