Njet..blev svaret och sedan när hon ahde fått sin strålning försvann de.
Ja, vad säger man? Magiska krafter i dessa mediciner, bara det skulle kunna hjälpa nu. Snälla, någon däruppe eller vart nu dessa varelser finns, en gång, en enda gång kan vi få ett positivt besked. Denna tappra människa som är min underbara mamma är en sådan kämpe. Hon skulle behöva möjligheten till att få andas ut för ett ögonblick. Idag har vi faktiskt varit ut på "shoppingrunda", hur kul var inte det. Det är såååå länge sedan hon har orkat det, att verkligen kunna gå och till och med in i provhytten för att prova kläder och klaga på sin mage som är stor efter kortisonen.
Thanks my mum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar