Lucia

Min mamma är precis fyllda 65, ibland kan tanken slå..ja ja hon börjar ju kanske bli lite gammal!? Men tusan också!! Det är nog bara för att jag håller på att intala mig lite, vad som troligt komma skall. Egentligen är ju tanken att jag tycker det är så orättvist, orättvist varför hon?? Varför någon? För min mamma startade detta för ca: 1 år sedan och egentligen tog nog ingen av oss det hela på så "stort allvar". Läkaren erbjöd operation, mamma opererades. En stor operation, de kollade den lilla kulan i lungan och den visade sig vara småcellig adenocarionom. MEN läkarna hade tagit större bit än vad som behövdes så allt var ju bra...samtidigt som vi fick veta, det är elakartad. Och nu är vi där ett år senare, lucia för ett år sedan fick mamma komma hem från sjukhuset efter tre veckor. Nu är det åter lucia och hennes lilla barnbarn ska gå sitt första luciatåg. Stort för henne. Jag ser på min mamma, hör på henne, hon vill komma. Men hon är nog lite rädd, rädd för att ta plats, rädd kanska för vad andra ska tycka, tänka.. fy f-n för dessa jävkla sjukdommar. Cancer! Burr!!! Ryser!! Tror inte någon kan förstå det som inte varit med, är med, om det. Jag sa till mamma här om dagen att hon har en tvilling själ där ute i landet, jag har mailat med en tjej vars mamma är i samma dilemma. Såg på min mamma att hon tyckte det var "skoj". Jag tror mamma, fast hon har aldrig sagt det!, känner sig lite "utanför" tror hon saknar den där vanliga tiden, att få vara det där energiknippen som alltid ställt upp, självklart gör hon det fortfarande men kanske inte på samma sätt.. Du förstår säkert. Saknaden är stor efter min mamma, min friska mamma samtidigt som jag bara älskar alla de dagar jag kan ringa henne, oavsett hur hon är. Hon är alltid och kommer alltid att vara min bästa mamma!! Och inget kommer någonsin kunna ta hennes plats i mitt hjärta!! Nu till kanal 2, himlen kan vänta. Underbart program.

Kram på er och ta hand om varandra och ta vara på din tid här på jordelivet.